Arbetet med samrådet är nu avslutat. Resultatet finns [här].

---

Den 29 september presenterade Folkpartiet ett samråd om kulturpolitiken. (Mitt blogginlägg om samrådet) Min förhoppning är nu att det finns många kulturintresserade personer som vill delta i arbetet med att skriva ett svar. Svaret ska vara inskickat den 16e november 2009. Arbetet här på wikin stängs den 6e för att jag ska ha tid att redigera svaret och samla underskrifter. Alla som har lämnat sin mejl i processen kommer att erbjudas att ställa sig bakom svaret.

Läs gärna: Instruktioner för att delta i svaret på kultursamrådet

Innehåll 1 Framtidens liberala kulturpolitik 1.1 Svar 2 Det liberala uppdraget 2.1 Svar 3 Barn och ungdomar 3.1 Svar 4 Kulturskaparnas villkor 4.1 Svar 5 Kulturarvet 5.1 Svar 6 Läsning 6.1 Svar 7 Kultur som soft power 7.1 Svar 8 Kulturens finansiering 8.1 Svar 9 Kulturens regionalisering 9.1 Svar 10 Folkbildning 10.1 Svar 11 Stockholm som internationell kulturmetropol 11.1 Svar

Framtidens liberala kulturpolitikRedigera

Ni som tycker att era idéer om framtidens liberala kulturpolitik inte passar under någon av de rubriker som samrådet erbjuder nedan kan skriva dem här.

SvarRedigera

Jag förstår inte varför Folkpartiet inte bygger sina frågeställningar kring hur internet kan användas för att förnya kulturpolitiken. Internet har förändrat alla förutsättningarna för hur man kan sprida, producera och konsumera kultur. Det borde ha inverkan på politiken.

Ertigo oktober 1, 2009 kl. 07.42 (UTC)

Folkpartiet bör ha som utgångspunkt att det ska vara tillväxt i kulturen. I krisen konsumerar människor mera kultur än tidigare. Hjälper vi som politiker till eller stjälper vi? Ofta det senare. Om en t ex en grupp säljer mera biljetter sänker vi ofta deras kutlrustöd. Det borde vara tvärtom. det försöker vi införa i Stockholm. Om man sfår inte mera resurser ska det uppmuntras.

Madeleine194.71.123.2 oktober 1, 2009 kl. 11.18 (UTC)

En viktig fråga för politiken är om inte para kulturpolitiken, utan också frågan om vad som är en kulturupplevelse, har förändrats iom det överflöd av kultur som fildelning, strömning, elektroniska litteraturarkiv, globala dataspel etc etc har skapat. Om musik, film och litteratur finns precis överallt blir det till ett brus, och inte en upplevelse. Hur ska politiken förhålla sig till det? Ertigo oktober 6, 2009 kl. 12.59 (UTC)

- - -

Om film, fildelning och internet

En idé värd att pröva är kanske att koppla den offentliga finansieringen av film till ett åtagande att efter några år - då det kommersiella värdet på biograf- och DVD-marknaderna lär ha avtagit - göra filmalstren allmänt tillgängliga genom nedladdning eller streamning. Ett sätt att både få större spridning av svenska filmer som ändå produceras, och mer ut av de filmstödpengar man satsar.

- Internationell spridning Grundtanken är att använda frivillig, gratis och laglig fildelning som en positiv kraft i att sprida kultur. Möjligheterna att texta eller dubba - och därmed få ytterligare spridning - på filmer som vi tycker har någonting att säga blir ju därmed ännu större. (Utan att måla upp något särskilt, men det finns ju många språkområden där man önskar att filmer som till exempel Fucking Åmål hade en större tillgänglighet)

Utan att ta till överord så skulle fildelning kunna vara i linje med traditioner att få in radioapparater i länder med mindre trevliga sätt att organisera samhället.

- Vidare kulturskapande Sedan skulle man ju dessutom kunna stötta det kreativa kulturskapandet genom att inte motarbeta att allmänheten själva omformar filmmaterialet genom att redigera, lägga till ny musik eller dialog för att sedan sprida det. På musikområdet sker ju till exempel den mycket olagliga aktiviteten att brukarna själva mixar ihop olika låtar till en ny produkt som oftast kan vara rätt bra. Ett mer kommersiellt exempel är ju när Madonna köper ett par melodislingor från Abba till sitt eget album.

En liknande utveckling finns säkert på filmsidan och det skulle vara trevligt med en politisk ansats som utgår från att offentligt finansierad film bör vara fri - inte bara att ta del av, utan även som grundmaterial att jobba vidare med. (givetvis ska omarbetat material baserad på "offentlig film" inte vara något som man kan ta betalt för).

/Niclas S och Rasmus

Det liberala uppdragetRedigera

Kulturen är viktig för liberalismen. Genom möte med konst, läsning och genom eget skapande utvecklas människan till att bli mer än hon annars varit. Sedan 1800-talet är också folkbildning en del av liberal kulturpolitik. Genom mer kunskap om sig själv och sin omvärld står människan bättre rustad i samhället och får mer makt över sitt eget liv. I en tid av stora förändringar kan kulturen bidra med ökad förståelse för livet som sådant, för andra människor, för samhället och därmed ge ökad beredskap för förändring.

En ständigt pågående diskussion i kulturpolitiken är avvägningen mellan kulturens egenvärde och en mer instrumentell syn på kultur. En instrumentell syn innebär att kulturpolitiken ska sträva efter att stärka andra områden som exempelvis vården, utbildningen eller näringslivets kreativitet. Denna uppdelning kan emellertid uppfattas som konstruerad. Om kulturens egenvärde består i att fördjupa demokratin, trygga yttrandefriheten och odla människans kreativitet, kan man säga att också detta har instrumentella inslag. Gränsen blir då mer flytande.

De senaste decennierna har kulturradikalismen dominerat svensk kulturdebatt. Kulturradikalismen - som också omfattas av många liberaler - har haft som huvudmål att ifrågasätta maktstrukturer i samhället och traditionella normer i konstvärlden. Som alternativ till kulturradikalismen framhålls ofta en kulturkonservatism som hävdar att det finns objektiva sanningar om vad som är god konst och där tradition betonas.

Kulturradikalismen har utvecklats parallellt med en relativisitisk eller culturalistisk syn på samhället, det vill säga att inget sätt att leva är bättre än ett annat. Detta är en naturlig startpunkt för tolerans, men liberaler måste också fråga sig var gränserna går. Tolererar vi förtryckande traditioner med motiveringen att det tillhör en annan kultur? Hävdar vi människors lika värde även om de lever i ett samhälle som av tradition diskriminerar?

Måste man välja mellan kulturradikalism och kulturkonservatism eller finns det också en kulturliberalism? Kan kulturliberalism sägas vara ett alternativ som står för kritik mot auktoriteter, kamp för yttrandefrihet och mångfald, samtidigt som man hävdar att det finns grundläggande universella värderingar?

• Hur ser uppdraget för en liberal kulturpolitik ut?

• Vilken avvägning bör en liberal kulturpolitik göra mellan kulturens egenvärde och dess mer instrumentella värde?

• Är möjligheten till njutbara upplevelser ett viktigt mål i sig?

• Ska Folkpartiets kulturpolitik framöver mer betona kulturpolitikens bildningssträvanden?

SvarRedigera

Om man är kulturradikal eller inte är en viktig fråga för liberaler. Men har inte nödvändigtvis så stor inverkan på kulturpolitiken. Vad gäller instrumentell kulturpolitik, så är det en svår fråga. Kulturen är ju en kraft i samhället i sig själv, och kommer därmed påverka alla området. Men det innebär inte att man ska utforma politiken för att kulturen ska uppnå vissa specifika resultat. Frågan om njutning är underlig. Den enskilda konstnären får väl ha vilka syften han eller hon vill, och det behöver ju inte vara njutning direkt.

Ertigo oktober 1, 2009 kl. 15.20 (UTC)

Kulturliberal politik skulle kunna betyda en politik som vidgar människors vyer, så att de själva kan hitta vidare i kulturen. Då behövs förstås både nyskapande, normbrytande kultur och traditionell kultur.

Egenvärde tror jag att politiker ska akta sig för att tala om. Det finns så skilda åsikter om. Det är bättre att politiken fokuserar på instrumentella aspekter och på att ge alla möjlighet att ta del av kultur och bilda sig en egen uppfattning om det finns något egenvärde i kulturen.

Jag tycker att det är besynnerligt att ta för givet att kulturpolitikens instrumentella sida bara handlar om kulturkonsumtion. Det är väl tveksamt om det går att säga generellt att människor blir bättre eller mår bättre av att konsumera kultur. Och tack vare Internet har alla enkel tillgång till enorma mängder genomtänkt och genomarbetad kultur. Det behöver vi inte bekymra oss om längre. Vi borde i stället lyfta deltagande i kulturen. Att vara med och sätta upp en pjäs, spela i ett band eller sjunga i en kör har tydligt positiva effekter på det sociala kittet människor emellan och på deltagarnas självförtroende och välmående. Så ett viktigare mål än njutbara kulturupplevelser vore att många aktivt utövar kultur.

Bildningssträvanden - det är inte fel tänkt, men ordet luktar dammig operakuliss. Bättre då att tala om vidgade vyer.

Andreas Bergström Stockholm november 3, 2009 kl. 21.04 (UTC)

Barn och ungdomarRedigera

Folkpartiet har de senaste åren tydligt markerat att barn- och ungdomskultur särskilt ska prioriteras. Det är viktigt att barn tidigt i livet kommer i kontakt med kulturen. Det är också så att olika kulturyttringar som konst, dans, berättelser och musik kan bidra till kunskapsutveckling och förståelse i skolan. En av de stora satsningarna i regeringens kulturpolitik kallas Skapande skola. Den handlar om närmare samverkan mellan skolan och kulturlivet. Även i regeringens satsning på lärarfortbildning finns den estetiska dimensionen med på ett tydligt sätt.

För liberaler kan fokus på barn och ungdomar motiveras på flera sätt, ett är att politiken aktivt ska motarbeta socialt arv. Barn som växer upp med kulturellt aktiva människor får på ett helt annat sätt än andra tillgång till kulturen.

En av de viktigaste delarna i politiken för barn- och ungdomskultur är de kommunala kultur- eller musikskolorna. Flera av de musikartister som fått internationellt genombrott har hävdat att grunden för deras framgång lades i kommunal musikskola, andra har startat sin karriär i studieförbundens cirkel- och kulturverksamhet. Men kulturskolorna ska inte bara vara för blivande elit eller nuvarande medelklass, alla barn behöver möjlighet till kultur. Skillnaderna mellan olika kommuners satsningar på detta område är dock stora och avgifterna för deltagande kan variera mellan noll och 1500 kronor/termin.

• Ska Folkpartiet driva på för en fortsatt utbyggnad av skapande skola?

• Vilken framtid ser vi för de kommunala musikskolorna/kulturskolorna? Bör staten tydligare styra kulturskolornas verksamhet?

• Hur kan studieförbunden användas för att ytterligare stärka barns och ungdomars tillgång till kultur?

SvarRedigera

Skapande skola är bra. Vi bör vara positiva. Staten ska inte styra kulturskolorna. Däremot är det viktigt att skolorna förbättrar kvaliteten och uppföljningsmetoderna i verksamheterna. Detta har varit eftersatt. SMOK har påbörjat det arbetet med det finns mkt kvar att göra. Utgångspunkten måste vara att kulturskolan är undervisning, inte fritidsverksamhet.

Ertigo oktober 1, 2009 kl. 15.23 (UTC)

Staten bör inte styra kulturskolorna mer. Staten ska se till att medborgarna får en likvärdig vård, skola och omsorg, men i övrigt bör det kommunala självstyret råda i de kommunala verksamheterna. Om invånarna i en kommun väljer politiker som vill satsa ovanligt mycket eller lite på kulturskolorna så är det upp till dem.

Andreas Bergström Stockholm november 3, 2009 kl. 21.09 (UTC)

Kulturskaparnas villkorRedigera

För att ett levande och dynamiskt kulturliv ska vara möjligt krävs goda förutsättningar för kulturskapare. Många författare, musiker och andra kulturskapare klarar sig utmärkt på marknaden. Andra är anställda av det offentliga eller beroende av tillfälliga stipendier och ersättningar.

Kulturskapare har en särställning på arbetsmarknaden. Efter lång utbildning får de ofta låg lön. För flera kategorier, t.ex. dansare och sångare är den möjliga aktiva tiden på arbetsmarknaden begränsad av fysiska skäl. Kulturlivet präglas alltmer av tillfälliga anställningar vilket är bra för kreativitet och rörlighet, men komplicerat ur ett individperspektiv.

Ny teknik har inneburit många nya möjligheter för kulturskapare. Såväl produktion som distribution av litteratur, musik och film underlättas. Samtidigt innebär det digitala formatet risker. Genom illegal fildelning går upphovsmannen miste om frukterna av sitt arbete och äganderätten kränks. Hur lagstiftningen kring upphovsrätten ska upprätthållas är en central fråga för svensk kulturpolitik de närmaste åren. Samtidigt måste lagstiftningen vara sådan att framväxten av legala alternativ till illegal fildelning inte motarbetas och att kulturella uttryck (skapande, distribution, konsumtion etc.) som sker med hjälp av modern teknik underlättas.

• Vilka utmaningar står upphovsrätten inför och hur säkrar vi kulturskapares rätt att ta betalt för sina produkter och tjänster när den digitala tekniken möjliggör gratis spridning av kopior?

• Ska mer resurser satsas på de allianser som erbjuder kulturskapare en trygg anställning mellan frilansuppdragen?

SvarRedigera

Allianserna är säkerligen ett bra sätt att skapa trygghet för många som arbetar inom kultursektorn. Men det viktigaste för att skapa bra villkor för kulturskapare är att stärka tillväxten i kultursektorn. Det behövs mer pengar från olika håll in i sektorn. Avdrag för kultursponsring är ett sätt, men det kommer inte att skapa den stora förändringen. Det behövs incitament för institutioner och fria grupper med kulturstöd att öka sina egna intäkter och stärka sin ekonomiska ställning.

Annaws oktober 1, 2009 kl. 07.59 (UTC)

Det är ganska få kulturskapare som får sin inkomst tack vara upphovsrätten. Fokus måste ligga någon annanstans om man vill stärka kulturskaparnas villkor. Incitamenten i bidragssystemet, tillgången till exportmedel, bra marknader för att sälja produktioner till skolor och förskolor etc.

Ertigo oktober 1, 2009 kl. 15.31 (UTC)

Upphovsrätten har förvandlats helt från att skydda kompositörer, författare och artister till att bli ett gratis patent av Mediamonopolet. Förutom att vara gratis så är patentet nästan evighetslångt. Mediamonopolet exploaterar det man tjänar mest på. Vill jag se "Babetts gästabud" så går det inte för "upphovsrättsinnehavaren" Mediamonopolet Filmbolaget har bestämt att det skall inte finnas tillgängligt. Kulturpolitiken måste befria kulturen från kulturens och marknadsekonomins värsta fiender monopolet. Per Hallerby

Att värna upphovsrätten är en lika självklar liberal ståndpunkt som att bejaka den tekniska utvecklingen och göra den till ett verktyg för mänskligt framåtskridande.

Kreatörer av olika slag måste kunna få betalt för sina verk. Det gäller inte minst om vi vill att kulturskapare i större utsträckning ska ha möjligheter till god försörjning. Upphovsrätten ska dock inte omfatta för lång tid utan vara kopplat till skaparens livstid och begränsad tid därefter.

Det är uppenbart att upphovsrättsrelaterade branscher behöver förnyas och förändras men hur detta ska gå till är inte någon politisk uppgift. Beivrandet av upphovsrättsbrott bör riktas mot dem som tillgängliggör och sprider skyddat material, och/eller tillhandahåller tekniken. Enbart tekniken som gör enkel spridning av stora mängder material möjlig är dock inget som vi kan motarbeta eller ha invändningar mot, tvärtom. Att kulturellt material kan spridas till många fler mycket snabbare är en enorm liberal landvinning. Detta bör kunna förenas med olika lösningar som bejakar teknikens möjligheter och upphovsrättsinnehavarnas rättigheter.

/Rasmus

Instämmer i Pers kommentar om att upphovsrätten i dag ofta kan hindra kulturupplevelser. Det är sorgligt. Samtidigt visar t.ex. Spotify och Voddler att det finns vägar framåt utan att ändra på lagstiftningen. Alla upphovsrättsinnehavare vill inte vara med - men då får väl de vara utan mina pengar. Politiken kan i första hand satsa på att all kultur som skapas med offentligt stöd (och det är ju väldigt mycket) ska vara så tillgänglig som möjligt. Kanske kan man också tänka sig att public service trycker på genom att bojkotta de upphovsrättsinnehavare som inte vill göra sitt material tillgängligt - de skivbolag som bojkottar Spotify blir bojkottade tillbaka.

På det sättet kanske vi kan skjuta upp eller slippa en stor internationell konflikt om upphovsrättstider etc.

Andreas Bergström Stockholm november 3, 2009 kl. 21.19 (UTC)

KulturarvetRedigera

Kulturarvet är en viktig del av vår historia. Att känna till vårt kulturarv är en del i att förstå var Sverige befinner sig idag. Samtidigt är kulturarvet en levande materia som ständigt måste omtolkas.

I Danmark uppstod en omfattande debatt kring kulturarvet sedan regeringen tog initiativ till en kulturkanon. Det ansågs av kritikerna fel att rangordna vissa delar av kulturarvet som särskilt viktiga, en rädsla fanns också för att för att en kanon skulle uppfattas som exkluderande. Samtidigt innebar diskussionen kring kulturkanon att kulturarvet uppvärderades och gjordes mer känt bland befolkningen. På så sätt blev diskussionen en gemensam bildningsresa.

Folkpartiet har tagit ställning för en litteraturkanon som ett sätt att stärka bokens ställning men också för att slå vakt om vårt nationella kulturarv och bidra till bildning. Är lärdomen från Danmark att själva diskussionen och framtagandet av kanon är bra i sig, men att det inte är staten som ska slå fast vad som tillhör kanon? Bör statens roll snarare vara att ta initiativ och stå för finansiering medan andra, (t.ex. institutioner och organisationer) genomföra uppdraget?

• Ska en kulturkanon vara statlig eller ska fristående organisationer och institutioner ges uppdraget?

SvarRedigera

Kulturkanon befäster idén om att det finns ett specifikt och statiskt kulturarv. Viktigare än att slå fast vad som är viktigast i historien, är att skapa förutsättningar för att tillgängliggöra kulturarvet. Digitaliseringsprojekten som har pågått de senaste åren tack vare sk access-pengar är mycket viktiga. Dessutom behövs en policy för statens museer och institutioner för hur de ska behandla upphovsrätten på de bilder, texter, kartor, musik etc som finns i deras arkiv. Om detta klargörs blir det enkelt att sedan publicera så mkt som möjligt på internet. Ertigo oktober 1, 2009 kl. 15.34 (UTC)

En kanon är en symbol för en auktoritetstro och en kollektivism som är mig helt främmande som liberal. Skolan bör ge alla en bred bild av kulturen, både traditionellt och normbrytande. Kulturpolitiken bör sträva efter att ge tillgång till båda de delarna. Då kan medborgarna själva hitta vad de tycker om. Jag får hellre lästips av mina vänner än av någon myndighet.

Andreas Bergström Stockholm november 3, 2009 kl. 21.30 (UTC)

LäsningRedigera

Vi är ett läsande folk. Få länder om något kan visa så hög frekvens av läsande som Sverige och så socialt jämn läsvana. Samtidigt finns det varnande tecken. I en del grupper minskar läsandet. Det sociala arvet är dessutom tydligt, pojkar vars föräldrar är LO-medlemmar läser mindre. Flickor vars mammor är anslutna till SACO läser mer. Det finns skillnader mellan grupper och skillnader går i arv. Bristande läsning tenderar att spilla över i sämre skolresultat.

Den tekniska utvecklingen förändrar läsningen. Det blir mer av korta, snabba texter och mindre av långsam och fördjupande läsning. Finns det en risk i detta? Förloras därmed förmågan att fördjupa sig i en text och skapa inre bilder?

Bokens ställning utmanas av nya medier. Samtidigt sker en förändring av bokmarknaden som tycks leda till mer av polarisering där några böcker exploateras allt mer medan de många böckerna för en tynande tillvaro. Samtidigt som böcker säljs på allt fler ställen och därmed blir mer lättillgängliga finns en tendens att det är få böcker som förväntas nå höga upplagor som marknadsförs. Även bibliotek utvecklas i en liknande riktning.

• Bör läsning och läsfrämjande ha en särställning i liberal kulturpolitik?

• Bör en nationell strategi för att öka läsningen genomföras eller riskerar en sådan att bli kontraproduktiv? Hur ser en sådan strategi ut?

• Ska biblioteken framöver utvecklas mer till att bli en bred kulturell mötesplats eller ska biblioteken fortsatt fokusera på det traditionella grunduppdraget?

SvarRedigera

Det är fördomsfullt mot dagens läsare att tro att de slutat läsa svåra texter. Det är också en felaktig beskrivning av bokmarknaden. Idag kan vem som helst med en internetuppkoppling köpa böcker från hela de svenska, spanska, engelska, italienska, ryska, tyska m fl bokmarknaderna för ett spottstyver av vad det kostade för något decennium sedan. Förlagen trycker on-demand och helt nya kunder har dykt upp. Utbudet har exploderat, och priserna har rasat. Det är inte bokstånden på Ica som är själva marknaden. Nischmarknaden finns, men den har flyttat på sig.

Detta är också anledningen till att bibliotekens roll har förändrats. Om det är enkelt och billigt för medborgarna att köpa de mest obskyra böckerna på internet, är efterfrågan på bibliotek som gör anspråk på ett fysiskt komplett utbud mindre. Däremot ökar efterfrågan på bibliotekens kompetens. Därför utvecklas biblioteken från att vara boklager till att vara kulturella mötesplatser. Detta är inte ett resultat av någon slags kommersialisering av biblioteken, som underlaget antyder.

Ertigo oktober 6, 2009 kl. 13.03 (UTC)

Instämmer med Ertigo ovan. Vi läser ju böcker som aldrig förr, så en bred lässatsning verkar opåkallat. Däremot ska vi självklart vara vaksamma på klassklyftor. Men om vi vill stimulera läsning och motverka klassklyftor så har vi ett mycket mer kraftfullt instrument än kulturpolitiken, nämligen skolpolitiken.

Andreas Bergström Stockholm november 3, 2009 kl. 21.24 (UTC)

Jag tycker att Folkpartiet ska arbeta för att alla folkbibliotek har samma öppettider över hela landet. Man ska veta när biblioteket är öppet och när det är stängt. Ungefär som att man vet när Systembolaget är öppet. Ertigo oktober 27, 2009 kl. 20.10 (UTC)

Kultur som soft powerRedigera

Flera länder, såsom USA, Frankrike och Japan arbetar medvetet och aktivt för att sprida den nationella kulturen till utlandet. Också Sverige har tagit en rad liknande initiativ, det kan handla om att hjälpa designers, författare eller rockband att nå en bred internationell publik. Den senaste tidens svenska deckarboom är ett bra exempel på hur svensk kultur sprids internationellt.

• Ska Folkpartiet verka för att Sverige mer offensivt använder sig av kultur för att stärka sin profil internationellt eller ska detta vara upp till de enskilda konstnärerna?

• Hur kan det i så fall ske?

SvarRedigera

Detta är inte min bild av "Soft Power". Begreppet är en kontrast till den aggressiva utrikespolitik som USA förde under många år och som gick ut på att förändra och demokratisera världen med hot och våld. Soft power-strategin utgick från premissen att människor vill ha populärkultur, modernisering och vara en del av en modern gemenskap. Alltså borde demokrati-förespråkarna sprida kultur och utbyten istället för hot.

En del av detta är tex British councils arbete, som helt är inriktat på att sprida brittisk kultur, och därmed yttrandefrihet, modernisering och demokratisering. Det är förstås en strategi som inte bara USA eller GBR borde använda utan i högsta grad Sverige. Ett större stöd till Svenska institutet, mer demokratibistånd och kulturutbyten, öppna internet-cafeer på svenska ambassader i Havanna mfl totalitära länder etc etc, skulle vara viktiga åtgärder för detta.

Att främja kulturexport är också bra, tex med stöd från exportkreditnämnden, Swedfund, men det ska göras som en del av att främja tillväxten i det svenska kulturlivet inte under rubriken "soft power".

Ertigo oktober 6, 2009 kl. 13.12 (UTC)

Kulturens finansieringRedigera

Den offentliga finansieringen av kulturen uppgår till ungefär 21,7 miljarder, varav staten 10 miljarder kronor, landsting/regioner 2,8 miljarder kronor och kommunerna 9 miljarder kronor. Den stora delen av kulturlivet finansieras dock av enskilda. Det finns de i debatten som menar att det offentliga inte ska ge bidrag till kulturen utan att det ska ske på marknadens villkor. Folkpartiets linje är dock att det offentliga har ett ansvar men att enskild finansiering också ska uppmuntras.

• Bör Folkpartiet eftersträva fler självständiga kulturmyndigheter eller finns det en risk med att det politiska systemets makt minskar på kulturområdet?

• Hur får man fler företag och organisationer att bidra till kulturens finansiering?

I den globala konkurrensen kommer kreativitet och innehåll att bli avgörande för länder som inte vill konkurrera med lågt pris. Den kreativa näringen framhålls allt oftare som en viktig del i tillväxtpolitiken. Även i branscher som inte räknas till den kreativa näringen kan kulturskapare bidra med alltifrån design till motivationsskapande och storytelling.

• Ska kultur likställas med idrott vad gäller skatteregler och möjlighet till sponsring?

• Hur skapas bättre villkor för de kreativa näringarna?

• Hur ökar vi samarbetet mellan företag i olika branscher och kulturskapare?

SvarRedigera

Jag tycker att frågorna om finansieringen är lite ensidigt formulerade. Det viktigaste när det gäller kulturens finansiering är att skapa tillväxt i kultursektorn. Självklart kan kultursponsring och andra företagssamarbeten vara viktiga, men tillväxt kan lika gärna handla om att nå ut med kvalitetskultur till en större publik. Den grundläggande frågan måste ju vara: Hur kan vi stärka tillväxten i kultursektorn? Hur kan uppmuntra och skapa incitament för fria grupper och institutioner att stärka sina intäkter vid sidan om den offentliga finansieringen?

Annaws oktober 1, 2009 kl. 08.08 (UTC)

- Rent generellt måste vi se kultur inte bara på utgifts- utan även på intäktssidan. Vi måste tala om kultur och tillväxt – inte enbart kultur som ett instrument för t.ex. städers och regioners attraktivitet och ekonomiska utveckling, vilket är viktiga aspekter, utan kulturell tillväxt. Mer kultur till fler människor. Då kan det i nästa steg behövas mer pengar och nya former av finansiering – men kraften kan lika väl komma inifrån kultursektorn. Om det sedan bidrar till allmän tillväxt och fler jobb, så desto bättre.

- Politikens makt på kulturområdet bör vara övergripande, målstyrande. Fler och mer självrådiga myndigheter är en fördel. Samtidigt måste instrumenten för uppföljning och utvärdering av hur vi använder och förmerar våra begränsade offentliga kulturmedel vara så vassa som möjligt. Det är inte myndigheterna utan kulturen som är målet.

- Företag och organisationer måste bjudas in mer aktivt men också tydligt känna fördelarna av att bidra till kulturen – ekonomiskt och på andra sätt. Olika typer av partnerskap (OPS för kulturlivet!) är nödvändiga inte minst initialt. Dialog, debatt och diskussion med mötesplatser för kulturpolitik och, framför allt, näringsliv, civilsamhälle och kulturliv är viktigt för att fortsätta bryta ned barriärer som är konstlat höga. Skatteregler etc behöver givetvis se över (se nedan).

- Kulturen bör likställas med idrotten vad gäller skatteregler och sponsring så långt det går samtidigt som kulturen liksom idrotten behöver ses med sina respektive glasögon utifrån de rätt skilda förutsättningarna. De raka rören i idrottssponsring som är tacksamma ur en skattehandläggares synpunkt saknas ju ofta i kulturvärlden.

- Skatte- och regelsystem behöver generellt ses över för att bättre passa tjänstebranscher bättre, vilket också gäller de kreativa näringarna. Arbetsmarknads- och sysselsättningsvillkor är speciella, Allianserna som behandlas ovan är viktiga. Se även övriga frågor.

- Det offentliga kan hjälpa till med såddpengar, partnerskap, mötesplatser, forskningsmedel, logistik. Offentliga medel bör användas så att de kan förmeras på olika sätt från andra källor. Bonusmodeller bör prövas och utvecklas. Även samarbete mellan aktörer i kulturlivet ska uppmuntras.

/Rasmus

Kulturens regionaliseringRedigera

Den stora kulturutredningen föreslog en ökad regionalisering av kulturpolitiken. Denna strävan har funnits sedan 70-talet men alliansregeringen är nu överens om att fördjupa och bredda det regionala uppdraget. På så sätt anses kulturen komma närmare befolkningen. Samtidigt finns en oro bland professionella kulturskapare att alltför mycket av regionalisering kan försvaga kulturen eftersom kompetens kan saknas lokalt. Liknelse med kommunaliseringen av skolan har gjorts.

• Vilka krav ska ställas på de regionala organ som ska ta ökat ansvar för kulturen och kulturens finansiering?

SvarRedigera

Genom att den slutliga fördelningen av medel görs på regional nivå ökar förutsättningarna att genomföra den kulturpolitik som de regionalt folkvalda eftersträvar och de statliga medlen kan samordnas med landstingets och även kommunernas egna satsningar på kultur. Portföljmodellen kan förstärka den demokratiska aspekten i och med att besluten om medelsfördelning förs närmare medborgarna i den berörda regionen.

Staten måste vara lyhörd för landstingets strävan till lösningar som är anpassade för just den egna regionen. I Stockholms län har vi t ex ingen länsteater med landstinget som huvudman men det finns ändå ett brett utbud av teater, i flera fall med hjälp av offentligt stöd, med en stor satsning på barnteater i länets skolor genom kulturnämndens scenkonststöd. Vi har helt enkelt bestämt oss för en annan struktur på verksamheten än den som staten skisserat, och det ska naturligtvis inte ligga Stockholms läns landsting i fatet i överläggningarna om portföljens storlek. På samma sätt kan landstinget välja att organisera vissa kulturverksamheter av länsövergripande.

Den nya modellen ställer också ökat krav på samråd mellan kommunerna i en region. Det är mycket intressant. I och med att det sannolikt inte kommer att tillföras så där väldigt mycket mera pengar till regionerna från staten blir diskussionen istället mer fokuserad på kulturpolitikens innehåll, Då kan frågor snarare ställas om hur vi ska främja arbetet med kulturarv, musik, dans, teater etc.

Karin E W

FolkbildningRedigera

Folkbildning har traditionellt varit ett starkt intresse för liberaler. Samtidigt kan en kulturpolitik som strävar efter egen bildning och folkbildning ha ett drag av paternalism. Någon ska berätta för andra vilken sorts kultur de bör ta del av.

• Är folkbildning fortsatt ett viktigt mål för liberal kulturpolitik?

• Vad innebär den nya tekniken för framtidens bildningspolitik?

• Hur kan bildningsverksamhet i form av studieförbund, föreläsningsföreningar, folkhögskolor etc. ges bättre förutsättningar för att lyfta bildningspolitiken?

SvarRedigera

Folkbildningen är inte paternalism utan garanten för att förhindra paternalismen inom kulturpolitiken. Sveriges studieförbund samlar årligen närmare 2 miljoner människor i 275 000 studiecirklar och 15 miljoner besök på studieförbundens kulturprogram. Kulturverksamhet som föds ur människors vetgirighet och vilja att delta på egna villkor. Ingen talar om för dessa människor att de måste delta och ingen säger hur de ska lära sig eller inte ens vad de ska lära sig eller uppleva. Istället överlåter folkbildningen det till den grupp som möts att själva forma sin verksamhet och sin upplevelse. Folkbildningen är bara ett sammanhållande verktyg för dessa människor att på egna villkor mötas.

Folkbildningen har varit grunden för svensk demokratis uppbyggnad under 1900-talet och fortsätter att garantera en demokratisk utveckling av samhället. Det främsta skälet är att folkbildingen står fri från offentlig styrning och är frivillig för människor att delta i, vilket gör folkbildningen till en betydande samhällskraft där människor kan söka ny kunskap och dela med sig av befintlig. Folkbildningen blir därmed en av de främsta aktörerna i visionen om det livslånga lärandet och en garanti för ett fortsatt demokratiskt samhälle.

Hotet kommer från de offentliga institutionerna som mer och mer vill reglera folkbildningens form och innehåll genom styrning av stödet till studieförbunden. Då hotas folkbildningens autonomi och människor möjlighet att träffas på egna villkor.

Peter Sikström oktober 5, 2009 kl. 09.33 (UTC)

Stockholm som internationell kulturmetropolRedigera

Huvudstaden har naturligen en central roll i varje lands kulturpolitik, men en intressekonflikt i en kulturpolitik med begränsade resurser är hur internationellt framstående scener i huvudstaden ska vägas mot spridning i landet.

Sedan flera år är underhållet av de stora nationalscenerna eftersatta. Operahuset behöver förnyas och Nationalmuseum kräver en omfattande ombyggnad. Samtidigt har stora offensiva satsningar gjorts i våra nordiska grannländer. Runt om i världen används kulturbyggnader för att marknadsföra städer, i de allra flesta fallen i respektive lands huvudstad.

Nobelpriset har inneburit mycket för Sveriges och Stockholms internationella anseende inom forskarvärlden. Kanske man genom att förstärka den positiva inställningen till Stockholm ytterligare och med en medveten kulturpolitisk strategi etablera Stockholm som ett kreativt centrum i norra Europa.

• Finns det ett värde i att Stockholm har ett kulturliv och scener som drar till sig internationella kulturutövare i toppskiktet? Är det viktigt för ett land som Sverige att ha nationella scener av klass?

• Hur ska avvägningen göras mellan behovet av scener av internationell klass i huvudstaden och regionala institutioner?

SvarRedigera

Det är fantastiskt tråkigt att Folkpartiet sätter en motsats mellan Stockholm och resten av Sverige. Stockholm ska ha höga kulturella ambitioner, vilket Folkpartiets maktinnehav i kommunen har lett till. Men också Sverige som nation ska ha höga kulturella ambitioner. Detta manifesterar man på olika sätt, t ex genom kulturanslag som fördelas över hela landet (nu med större inflytande för regionerna, vilket är väldigt bra), men också genom att ta ansvar för såväl nationell radio och Tv som för vissa nationalscener. Madeleine

Det är väl tveksamt om vi skapar ett kulturliv som drar till sig internationella namn genom att satsa på stora dyra institutioner i huvudstaden. Kanske kommer vi om 30 år att tycka att ett multinationellt konstnärskollektiv i Värmland var det mest spännande kultursverige hade åren kring 2010. Kulturen frodas ofta mer i mellanrummen än i finrummen.

De stora stjärnorna är ju ofta kommersiella företeelser, så de kommer ju till Stockholm utan att politiker behöver lägga sig i saken så mycket. De kommer för att här finns mycket kunder.

Andreas Bergström Stockholm november 3, 2009 kl. 21.47 (UTC)